Bensinkriget – mot bättre priser

I början av 1920-talet dominerade amerikanska och engelska bolag som Shell, Standard och Texaco olje- och bensinmarknaden. Bolagen slöt sig samman i truster och karteller och kunde därigenom sätta gemensamma priser och maximera sina vinster.Dessa bolag kontrollerade över hälften av världens olje- och bensinproduktion och nära 100 procent av den svenska distributionen, serviceanläggningarna, pumparna och importanläggningarna i de större hamnstäderna. Därför var bensinpriset i Stockholm våren 1926 36 öre per liter samtidigt som världsmarknadspriset var 12 öre per liter.

Bilägarnas Inköpsförening, IC, bildades i augusti samma år av åkare och droskägare som ville pressa priserna på drivmedel, gummidäck och smörjoljor. Direkt efter starten började ledningen i IC att förhandla om bästa möjliga priser på drivmedel till sina medlemmar. De kunde dock bara ordna försäljning på kommission från de befintliga importörerna men dessa såg IC som en konkurrent och gav inte några direkt förmånliga priser. Små uppstickare på importmarknaden kunde leverera begränsade partier av bensin till IC. Trustbolagen löste ofta snabbt situationen genom att helt enkelt köpa upp de små importörerna. Från 1929 kunde IC köpa in en stor del av sitt behov av bensin från det sovjetiska Nafta-syndikatet, som importerade via ett lager i Stockholm. I trustbolagens marknadsföring svartmålades Naftas bensin som "bolsjevikbensin" och tillskrevs skadliga effekter, men det visade sig snart att samma bolag samarbetade med Nafta på andra marknader. Detta illustreras i bilden här nedan.



 

Trustbolagen sluter avtal med Nafta-syndikatet

Oljetrusten försökte att svälta ut IC och Nafta-syndikatet med ett hårt priskrig och bensinpriset sjönk till runt 20 öre per liter i början av 1930-talet. Nafta startade dock en egen bensinhandelskedja för att öka sin omsättning i Sverige och hösten 1932 slöt trustbolagen ett kartellavtal med Nafta-syndikatet. Därefter krävde de att få stort inflytande över lokalföreningarna inom IC för att leverera bensin, som dessutom inte fick säljas billigare än de andra bolagens. IC vägrade men var tillfälligt oskadliggjort och trustbolagen kunde åter själva sätta bensinpriset som snabbt steg med cirka 30 procent. Nafta fortsatte dock att leverera mindre mängder bensin till vissa av lokalföreningar. Från 1937 stryptes däremot tillförseln helt från Nafta som senare avvecklades och såldes till trustbolagen.

Egen bensinimport blev lösningen för IC. De första transporterna kom med järnvägsvagnar från Polen, senare skedde importen också i fat från Hamburg och Amerika. Faten fraktades på små fartyg, ibland enkla motorskutor över Östersjön. Hade en skuta motvind kunde en leverans försenas med flera dagar. Trots de opraktiska transporterna rapporterade IC-tidningen Bilekonomi våren 1933 att importen som IC gjorde nu hade "fått ganska organiserad form." Men varje fat hade en tomvikt på 52 kilo och skulle köpas eller hyras. Den manuella hanteringen som krävdes var enorm. Runt om i landet ordnades större upplag varifrån bensinen distribuerades till de lokala föreningarnas stationer. I Stockholm fanns lagret i Frihamnen varifrån det kördes ut med den nya tankbilen som IC hade införskaffat, "en riktig bjässe, som kan transportera 4 000 liter bensin." Redan sommaren 1933 sjunker åter bensinpriserna i Sverige som en direkt följd av den återuppståndna konkurrensen. Priskriget var igång igen. Trustbolagen samlade sig dock och 1935 träffar man en långtgående kartellöverenskommelse om avskaffande av alla rabatter och uppdelning av marknaden mellan sig. Man försöker också att göra upp om leveranser direkt till lokala IC-föreningar för att neutralisera det centrala inflytandet. IC håller ut men planerar under 1936 för ökad och effektiviserad egen import. Samtidigt konstaterar man nöjt att bensinpriset är nere i 25 öre per liter i Stockholm och att Sverige har Europas lägsta bensinpris.

IC sparar miljoner till bilägarna

Andra halvåret 1937 träffar så IC äntligen ett efterlängtat avtal med Nynäs-Petroleum om inköp av bensin till organisationens bensinmackar. Johnsonägda Nynäs-Petroleum hade ett eget raffinaderi i Nynäshamn och en upparbetad råoljeimport och distributionslogistik. Bilekonomi kan nu, i en allt mer orolig värld, utropa "Svensk bensin, förädlad vid svenskt industriföretag, distribuerad genom de svenska förbrukarnas egna stationer skall säkerligen värderas högt av vårt lands många bilägare." Under åren 1926–1938 hade prispressen som IC lyckats med sparat 99 miljoner kronor till landets bilägare. Men bara drygt ett och ett halvt år efter att avtalet med Nynäs-Petroleum hade trätt i kraft bryter andra världskriget ut. Sveriges bilägare får se sig om efter helt andra drivmedel i den hårda bensinransoneringen under hela kriget.