ICs logotype

Grundandet av IC

När IC grundades var det början på en framgångssaga som skulle komma att innefatta både bensinstationer, hotell, utbildningar och mycket annat. Men i början var billig bensin och prisvärda däck hela poängen.

Tiden kan nu anses vara inne för tillvaratagande av trafikbilägarnas ekonomiska intressen genom bildande av ett för hela riket omfattande kooperativt inköpsförbund för bensin, oljor, gummi och övriga driftsförnödenheter.
 

Så löd inledningen till en motion från Östergötlands läns trafikbilägarförening till kongressen som hölls av Sveriges Trafikbilägares Riksförbund (STR) på Stora Hotellet i Örebro i juli 1926.

De första inköpsföreningarna fanns redan. 1915 hade droskägare (eller taxibilsägare som vi säger idag) och åkerier organiserat lokala inköpsföreningar i Stockholm och de följande åren bildades liknande föreningar på ytterligare ett antal orter i Sverige. De var små och lokala och hade inga reella möjligheter att utverka påtagliga rabatter på drivmedel, smörjoljor och gummidäck. Nu var tiden inne för att utveckla verksamheten och få den att omfatta hela landet, man insåg att större volymer var nödvändiga för att vinna fördelarna med samköp. Motionen till 1926 års STR-kongress bifölls, preliminära stadgar för den ekonomiska föreningen Bilägarnas Inköpscentral förening u.p.a. antogs och en interimsstyrelse tillsattes. 37 personer antecknade sig för medlemskap direkt under kongressen. Redan den 20 augusti samma år kunde man hålla ett konstituerande föreningssammanträde i Stockholm.
 

Storbolagens enorma påslag

De tidiga inköpsföreningarna var lokala och hade liksom STR startat under första världskrigets svåra ransoneringstider, bland annat i syfte att med en gemensam röst förhandla med staten kring ökade tilldelningar av ransoner av drivmedel, däck och inte minst hästfoder. Under 1920-talet, när kriget sedan flera år var slut och ekonomin och bilparken ökade igen, var det andra problem som hopade sig för åkare och droskägare – priset på bensin, smörjoljor och gummidäck. Internationella storbolag hade tagit kontroll över import och distribution av dessa förnödenheter i Sverige och de kunde sinsemellan dela upp marknaden och själva sätta priset. Påslaget var då cirka 200 procent hade droskägarna i Östergötland räknat ut.

Bilägarnas Inköpscentral förening u.p.a kom snabbt att kallas IC (ibland t.o.m. Ise) och den första styrelsen ordnade kontors- och lagerlokaler i källaren på Hagagatan 30 i Stockholm. De drivande i styrelsen var ordförande Kilhberg och sekreterare Casper Ehrenborg som under november 1926 reste på en värvnings- och organisationsresa för att förmå lokala droskägare- och samköpsföreningar att ansluta sig till IC. Det visade sig att många av de befintliga föreningarna inte ville lämna sina upparbetade kanaler för samköp. Tillväxten i IC under de tidiga åren skedde därför till stor del genom nybildade lokala inköpsföreningar.
 

Malmö filial, IC.

En IC-bensinstation i Malmö från 1930-talet 

 

Privatbilister får dispens

Det var än så länge endast yrkestrafikanter som man riktade sig till och som i kooperativ organisation försökte utmana och konkurrera med de befintliga oljebolagen på marknaden. Det berodde naturligtvis på att privatbilismen på den här tiden inte var särskilt spridd. Men redan vid ett styrelsemöte i december 1926 föreslår styrelsen att kongressen ska ge dispens från stadgarna till Örebro Inköpsförening som söker medlemskap i IC, då denna också har privatpersoner som medlemmar. Medlemmarna i de lokala föreningarna betalade en insats, till en början per bil man ägde, men då det skrämde bort större företagare valde man snabbt att gå över till en andel per bilägare istället.

Förbundets ändamål var naturligtvis att förse medlemmarna med drivmedel, oljor och gummidäck till vettiga priser och för att lyckas med det var man tvungen att bygga upp en distribution. Lokalföreningarna skötte om sin egen pump på orten, ordnade ibland en hel liten bensinstation och köpte bensin till denna och andra förnödenheter genom IC. Enskilda droskägare kunde också beställa varor från IC som de sedan distribuerade till kollegor på sin ort. Efter det första hela verksamhetsåret 1927 hade IC tio registrerade lokalföreningar med 472 medlemmar runt om i landet (fler var bildade men ännu inte inregistrerade) och omsatte 325 000 kronor.

De första åren blev en hård kamp för att få tag på bensin och gummi som inte prissattes av de internationella olje- och gummibolagen. Kriget mellan IC å ena sidan och de s.k. trusterna böljade fram och tillbaka ända fram till andra världskrigets utbrott.

 

Interimsstyrelsen 1926

Omnibussägare Ernst Kihlberg, Stockholm (Roslags-Näsby) (ordf.)
Droskägare Casper Ehrenberg, Stockholm (sekr.)
Droskägare Adolf Rosenqvist, Kristianstad
Omnibussägare John Nilsson, Motala
Droskägare Charles Anders Eriksson, Göteborg
Droskägare Gustav Dalström, Borlänge
Anton W Andersson, Stockhol´m

Hagagatan 30

Hagagatan 30

I källaren på Hagagatan 30 inredde den första IC-styrelsen kontors- och lagerlokaler.

Styrelsen vald 1926

Samma som interrimsstyrelsen med undantag av Anton W Andersson som blev revisor och ersattes av Anton Warenberg, Södertälje. Georg Larsson och Gustav Johansson, Stockholm och E. O. Williamsson, Göteborg valdes till suppleanter

Karta bilägarnas inköpscentral

karta bilägarnas inköpscentral

Efter ett år hade IC tio registrerade lokalföreningar, och allt fler anslöt sig under årens lopp. Här en karta över Bilägarnas Inköpsföreningar landet runt, både de föreningar med och de utan bensinstationer.

Artikelns författare

Författaren till den här artikeln heter Carl Zeidlitz. Carl arbetar som marknadskommunikatör och frilansskribent. Han har i tio år arbetat med kommunikationsfrågor på Motorhistoriska Riksförbundet MHRF.