Smöroljan

IC och smörjoljan

Med bilar som drack olja och läckte här och där var en god och billig tillgång på smörjolja ett måste i bilismens barndom. IC hade förstås både olja och oljerenare.

Konsumtionen av smörjoljor i bilismens barndom var långt större än idag, räknat per körd kilometer. Motorer, växellådor och andra rörliga delar var otäta och drack olja och det läckte ut mängder både här och där. Oljornas kvalitet var inte heller vad vi är vana vid idag och oljefilter saknades ofta, där de fanns var de inte särskilt effektiva. Oljebyte rekommenderades till var 100:e mil, att jämföras med dagens personbilar som i många fall kan rulla 3 000 mil på ett olje- och filterbyte. Och när rundsmörjde du egentligen bilen senast? Rundsmörjning av bilens många rörliga delar med hjälp av oljekanna och fettspruta rekommenderades var 200:e mil långt in på 1960-talet.

För medlemmarna i IC var naturligtvis tillgången och prissättningen på smörjolja lika viktig som tillgången på bensin och gummidäck. När ledningen för IC hade problem med att från starten 1926 komma tillrätta med konkurrensen på bensinmarknaden gick det bättre på smörjoljesidan. Tidigt inledde IC ett samarbete med AB Axel Christiernsson smörjoljefabrik i Huddinge utanför Stockholm. Fabriken levererade motorolja av märket Indian till alla lokalföreningar inom IC och deras försäljningsställen. Även Indian ovansmörjningsolja ingick i sortimentet.

Oljan kvalitetstestas

Konkurrenterna försökte påvisa att Indianoljan höll bristande kvalitet och även medlemmar i IC framförde tvivel efter motorhaverier som man trodde berodde på oljan. IC ansträngde sig därför att kvalitetstesta Indianoljan och säkerställa att den höll de normer som fanns. Kvalitetskontroll och inhemsk produktion framfördes sedan som särskiljande fördelar i all marknadsföring.

Under 1938 började IC importera parrafinbasoljor från USA under namnet Indian Pennsylvania. Oljan tillverkades i en anläggning som tillhörde den amerikanska konsumentkooperationen CCA. IC uppgav själva att de genom sitt inträde på marknaden och egna import kunde pressa priserna med 20–40 procent.

Krigsransonering drev fram oljerenaren

Andra världskriget innebar ransonering av motoroljorna och de bilar som fortfarande kördes drevs med gengas. Gengasen slet hårt på motorerna och förorenade motoroljan hårdare än vad bensinen hade gjort. IC, som var stora på gengasaggregat, var också snabba på att ta fram en egen oljerenare som fungerade som ett separat monterad hållare med utbytbara filterpatroner. IC-renaren förlängde intervallet mellan oljebytena avsevärt.

Efter andra världskriget inträder OK på smörjoljemarknaden och blir från 1947 den naturliga leverantören av motorolja till servicestationerna inom IC. Oljorna hette OK-premium och OK Heavy Duty. Heavy Duty var avsedd för dieselmotorer som slagit igenom på lastbilssidan efter kriget. Nu skulle oljorna svara mot allt högre kvalitetskrav som ställdes då bilmotorerna blev starkare och oktantalen ökade i bensinen. OK tvåtaktsolja ingick självklart i sortimentet, till alla SAAB- och DKW-bilar, mopeder och små motorcyklar som rullade på de svenska vägarna. Även OK-oljorna var tillverkade av den amerikanska kooperationen, nu i Coffeyville, Kansas.

IC-smörjkvitto

Smörkkvitto

Konsumtionen av smörjolja i bilismens barndom var långt större än idag, och oljebyte rekommenderades till var 100:e mil.

SAAB-olja

SAAB-olja

I OKs sortiment ingick bland annat OK tvåtaktsolja, som passade alla SAAB-bilar som rullade på de svenska vägarna.

Om artikelförfattaren

Artikeln är skriven av Carl Zeidlitz, marknadskommunikatör och frilansskribent. Han har i tio år arbetat med kommunikationsfrågor på Motorhistoriska Riksförbundet MHRF.