Köp en bil - betala i kassa

Den kooperativa idén stannade inte vid bensin och olja. Att köpa bil var något som bäst skulle göras i ett prispressat bilvaruhus. Ett gigantiskt! Välkommen till BIVA.

Med 1960-talet kom nya önskningar, vanor och bilar som tog plats. Enkelt och bekvämt skulle det vara, bilburet. Förebilden var Amerika där forskare slagit fast att den moderna bilmänniskan som mest kunde acceptera 608 meters promenad mellan inköpsställena, en formel som låg till grund för tusentals shopping malls längs motorvägar och infartsleder.

Svenska stadsplanerare imponerades och översatte till svenska förhållanden. Men köpet av bil i sig var fortfarande något omodernt och omständligt. En verksamhet präglad av högtidliga traditioner som rimmade dåligt med den nya och vardagsnära relation till bilen som alltfler svenskar kunde hålla sig med. I storstäderna riskerade en bilhandlare med bara ett märke på repertoaren att betraktas som gårdagens nyhet. Var han dessutom lokaliserad till stadens bilfientliga centrumgytter fanns ingen framtid överhuvudtaget alls. Det var i alla fall så IC resonerade.

Välbesökt invigning

Med dotterbolaget Bilcentralen och mångårig bilimport, bland annat av Hudson och IFA, fanns all den kunskap som behövdes för att tänka stort. Rent amerikanskt stort.

Tiden var mogen för bilvaruhuset – BIVA. Idén väcktes av IC-Stockholm och medlemmarna drev på. Den kooperativa idén skulle i kraft av sin storlek ännu en gång utmana den traditionella näringen och med ett positivt domstolsbeslut i ryggen var det fritt fram att sälja vad man ville under ett och samma tak. Men bilarna kunde bara köpas från andra återförsäljare, inte direkt från fabrik. Ändå höll kalkylen, menade företagets vd Harry Holmberg i en artikel kort efter invigningen av den första jätteanläggningen i Hammarbyhamnen i Stockholm 19 januari 1964:

"Livsmedelshandelns snabbköp och supermarkets har fått sin första efterföljare inom svensk bilhandel". 40 000 besökte invigningen och 14 000 läskedrycker delades ut på 2 ½ timme. Med totalt 15 000 kvadratmeter i tre plan kunde BIVA erbjuda 300 bilar, därtill en rekonditioneringsanläggning av industriella mått. Utbud och hantering var i sig kostnadsbesparande. Med så många bilar i lager behövde en säljare sällan lyfta sig från kontorsstolen, än mindre ge sig ut ineffektiva hembesök. Mellan 500 och 600 sålda bilar per år och säljare låg inom räckhåll, att jämföra med en normalsäljare som kanske fick ihop 70–80 affärer. Ett minimum av pappersarbete men ännu hellre musikkvällar, mannekänguppvisningar, trafiklekskolor och presentkort på rundsmörjning skulle garantera att intresset hölls uppe så att kunderna kom tillbaka.
 

BIVAS invigning blev en succe

BIVA blev snabbt en succé, med 40 000 besökare vid invigningen. Nu kunde en säljare nå mellan 500 och 600 sålda bilar per år, ett ordentligt uppryck från de tidigare 70-80.


Sovjetiska dimensioner

Avläggare i Malmö och Göteborg följde. Bivahuset i Malmö såg rent sovjetisk ut i dimensioneringen, med bilnamnen i råa blockbokstäver på fasaden. 1960-talets mirakeltillväxt fortsatte några år in på 70-talet. Bilfabrikerna och generalagenterna gynnade sina egna kanaler, med reklambidrag och nettopriser. BIVAs strategi med fasta priser på begagnade bilar fungerade mindre bra i en allt hårdare konkurrens på en krympande marknad. Idén att köpa in bilar av privatpersoner utan krav på nybilsköp fyllde på lagren – lager som inte var någon konkurrensfördel när bilfesten väl var över.

Namnet BIVA lever vidare, men själva varuhusen avvecklades efter drygt tio år. På sitt sätt ändå en succé, åtminstone i skenet av en annan amerikansk dröm som lanserades samtidigt, den numera totalt bortglömda: drive-in banken!

 

Bivahuset Stockholm

BIVA-huset

Det första Biva-huset öppnades i Stockholm på 1960-talet.

BIVA

300 kvm bilhall

Med 15 000 kvadratmeter i tre plan kunde BIVA erbjuda 300 bilar.

Bivahuset i Malmö

BIVA-huset i malml

Bivahuset i Malmö påminde om den sovjetiska byggstilen, med bilnamnen i råa blockbokstäven på fasaden.
 

Om artikelförfattaren

Artikeln är skriven av Claes Johansson som är reporter och fotograf på tidningen Klassiker och har givit ut flera böcker om svensk mopedhistoria och hisnande hembyggda bilar och cykelbilar. Föredrar Saab, allra helst med tvåtaktsmotor.